Dagboksklipp 2005-05-20

Vissa dagar är bara så sorgliga att man nästan inte kan få tiden att gå …eller man vill att tiden ska flyttas tillbaka. En sån dag har det varit idag. Min lilla Lurvis är sjuk. Jag tyckte ändå att han var bättre natten som gick än natten före och tänkte ta en promenad till veterinären. Som tur var frågade jag en väninna om skjuts. Det skulle visa sig att min hund var sämre än jag trodde.

Det stämmer säkert att djur av naturen är födda till att inte visa HUR sjuka de egentligen är. En överlevnadsmekanism för vilda djur. Lilla Lurvis, som är tolv år och har varit min käraste kamrat de senaste sju åren, måste ha en inbyggd ”vilddjursgen”. När veterinären började prata om hans skilda problem, så grät jag. Det är inte någon mening med att repetera det här, men bland det värsta är att han har fel på klaffarna i hjärtat och problem med andningen, därför att det bildas vätska i lungorna.

Just nu har han hjärtmedicin, men jag ska tillbaka på måndag för kontroll och inser, att är han inte bättre av medicinen, så är det bäst för honom att han får sluta sina dagar. Särskilt eftersom det inte är den enda sjukdom han har. Just nu ligger Lurvis bakom min stol och jag lovar dig min älskade trogna vän, att hur illa du än luktar av dina hundfisar, så ska jag inte vika från din sida där jag nu sitter. Bara njuta av din närhet.
Skriver jag och försöker ha någon humor kvar, medan tårarna strömmar nerför mina kinder, så jag knappt ser vad jag skriver.

Nina