Så kom den dagen, som jag aldrig ville ha. Lurvis fick sluta sitt liv. Lungödem, och ett hjärta som inte fungerade. Den hemska dagen som jag aldrig ville ha. De kommer i alla fall, de dagarna.
Jag var med honom till slutet. Grät tills jag ville kräkas. En snäll granne körde mig hem och jag stängde av alla telefoner, kröp ner under täcket och sov till halv åtta på kvällen.Efter det har inget varit sig likt, men livet har gått vidare.
Det har i alla fall gått bättre än jag trodde att det skulle göra. Trots avskedet och smärtan, så skulle jag aldrig ha velat vara utan de här fina åren vi fick tillsammans. Många snälla grannar, vänner, barn, barnbarn, har skickat kort, sms:at, mailat, bjudit på fika, lockat med mig på cykeltur osv.
Tänk vilken rikedom att få ha ett sånt nätverk runt sig!
TACK TACK TACK för att ni finns!Jag vet att det finns de som inte förstår det här, att man kan sörja ett djur så mycket. Till dig vill jag säga att du har gått miste om mycket glädje också, det är jag förvissad om.
Nina
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar